Jag vet hur det är att vänta. Att längta. Att inte veta vad man väntar på, eller vem. Under nio (tio) månader får man gå och gissa. Är du mest lik pappa? Eller har du mammas näsa? Kommer du vara blyg eller framåt? Hur kommer vårt liv se hur när du är här? Jag tror aldrig man har så många frågor som när man väntar barn. När man ivrigt ser magen växa. Först alldeles för sakta, sedan alldeles för fort. När man börjar dona om i hemmet och anpassa efter en till. En liten människa. Man gör resan tillsammans med sin partner. Fast på två olika sätt. Med olika tankar och frågor. Men något som finns gemensamt genom hela resan är kärleken. Den gränslösa kärleken till varandra och till det lilla miraklet som man inte ens vet något om.
När jag var i Sundsvall i augusti fick jag äran att fånga allt detta. All förväntan och all kärlek. Mellan Helena och Markus och deras längtan och väntan efter ett nytt liv. Efter deras bebis.