När jag försöker minnas hur jag var som bebis så vill jag ju självklart tänka att jag var alltid glad, skrek aldrig, var väldigt lugn och sov mest hela tiden. Men jag tror att min mamma skulle protestera högt om den tanken. I själva verket höll jag nog mamma och pappa sysselsatta ganska bra. Och om jag var trött och ville sova, då väckte jag garanterat tvillingsyrran så fick hon hålla låda istället. De gångerna som vi inte orkade skrika ikapp vill säga.
Men jag vet i alla fall en sak som är säkert. Oavsett hur mycket jag och min syster höll igång och gjorde vardagarna längre än nätterna för vår mamma och pappa så vet jag att när vi väl sov. Då kunde dem inte slita ögonen ifrån oss. För vem skulle kunna göra det, när en bebis så liten, ligger så fridfullt och sover. Finns det något finare att titta på?
Jag tror inte det. Därför får ni se några bilder på Hugo, tre veckor gammal, som jag fick äran att träffa igår och vila ögonen på. Fler bilder kommer, det här är bara en liten smygtitt, just för att jag inte själv kunde slita mig ifrån dem.