Första gången jag träffade Liam var han fortfarande i mamma Marias mage. Men hans närvaro gjorde sig påmind genom att sparka sin mamma på revbenen. Och han verkade trivas bra där inne i magen då han fick över tiden. Men sen dess har tiden gått riktigt fort. Det känns som om det var igår som…
När man växer upp och blir kär för första gången och känner hur hjärtat hoppar dubbla slag, hur orden tappar bort sig och munnen bara ger ifrån sig något ljud som inte går att tyda och hur fjärilarna i magen slår på bongotrumman. Känslan som tar tag i en och rycker undan den osynliga mattan…
Finns bara ett ord att sammanfatta detta med. Underbart!:)
Superhärliga bilder!