forever young

Barnasinnet.

Jag minns när jag var liten och tyckte att mammas pruttljud var hysteriskt roliga. Eller när pappa lyfte upp en på axlarna och man blev jättestor. Jag minns att oavsett vad som hände så hade jag alltid nära till skratt, för minsta lilla grej.

Det sitter fortfarande kvar. Jag kan fortfarande börja skratta hysteriskt åt pruttljud, och ni vet dom där skrattanfallen man kan få där man bara viker sig dubbelt tills man inte förstår vad det är man skrattar åt längre men man kan ändå inte sluta. Jag tror det är barnasinnet som sitter kvar. Som påminner en själv om att inte ta allt så seriöst. Som tillåter en själv till att slappna av, att skratta åt pruttljud.

Det är nog därför jag tycker om att fota barn så himla mycket. För där får man vara barnslig, töntig och leva i deras värld en stund. Där får man plocka fram sitt barnasinne igen och vara barn. Det var precis det jag gjorde när jag träffade familjen Gidmark och lilla Wille på 8 månader i Stockholm. Vi blev alla barn för en stund, och vad roligt vi hade!

1 comment