Året var 2011 första gången jag träffade familjen Lundbäck i Sundsvall, ute på en strand på Alnön. Sedan dess har vi setts två gånger till och senaste gången var i mitten på september i år. Vi träffades åter igen på samma strand, ungefär samma tidpunkt som första gången vi sågs. Det skilde faktiskt bara några dagar mellan. Vi fick till och med likadant väder. Det är så otroligt roligt att få följa en familj genom åren. Att få se barnen växa upp och kunna prata om gamla minnen.

Men istället för att prata en massa så får ni se istället. Se vad jag försöker prata om. Vill ni se hur det såg ut första gången jag träffade den här familjen så hittar ni bilderna här (länk).

Tack familjen Lundbäck för att jag åter fick äran att umgås med er fina familj!

blog-lundbackblog-lundback2blog-lundback3blog-lundback4blog-lundback5blog-lundback7blog-lundback8

 

  • Helena24 oktober, 2014 - 12:56

    Roligt med samma plats igen :) Och riktigt fina bilder!

På gymnasiet, back in the days, läste jag Franska. Jag tycker språket är väldigt fint, mjukt och så låter det väldigt härligt när någon pratar franska. Som om orden studsar på mjuka moln. En vacker dag vill jag besöka Paris, ja, jag vet att det regnar där ganska ofta. Men ändå är det något jag alltid velat göra och då är det ju bra att kunna språket tänker jag, för här i Sverige pratar man inte direkt Franska bara sådär.

Vi snabbspolar några år framåt. Låt oss säga närmare bestämt till den 6:e september i år. Platsen är Stockholm, Sverige och jag kliver in på en frisörsalong där Sofia sitter och får hår och makeup fixat. Hon pratar i telefon och nog blev jag lite förvånad när det bubblar ut franska från hennes mun. Flytande. Under våra möten innan bröllopet har vi såklart pratat svenska. Och jag visste att hennes man var från Frankrike och jag fick frågan ganska tidigt om jag hanterade engelska då halva delen av gästerna också var från Frankrike. Så jag var beredd att använda engelska och gestikulera med armarna för att göra mig förstådd. Men jag var sen med att få reda på att Franska var deras hemmaspråk. Så jag ville såklart inte vara sen med att försöka plocka fram det lilla som fanns kvar av skolfranskan igen. Det är inte varje dag jag pratar fransvengelska, (ja jag kom nyss på det ordet) under ett bröllop. Men det gick ju bra och dagen. Ja, vad ska jag säga.

Med underbart sensommarväder, fantastiska miljöer, i huvudstaden, med ett franskt-svenskt brudpar och så en trollkarl på det. Magiskt är ju bara förnamnet.
I vanlig ordning rekommenderar jag er att titta på BILDSPELET för den optimala bröllopskänslan. Men självklart går det bra att scrolla ner också.

Tack Sofia och Sylvain för att jag fick vara en del av er fantastiska dag!

Amusez-vous!

sofia-silvainsofia-silvain2sofia-silvain3sofia-silvain4sofia-silvain5sofia-silvain6sofia-silvain8sofia-silvain9sofia-silvain10sofia-silvain11sofia-silvain12sofia-silvain15sofia-silvain16sofia-silvain17

 

  • Sonia Jansson10 oktober, 2014 - 07:22

    Heeelt fantastiskt berättande och känsla, Jenny! Vilken närvaro!!!

  • Elsa Wiliow10 oktober, 2014 - 07:23

    Det finaste du gjort Jennie!
    Underbara känslor på underbara bilder!

  • admin10 oktober, 2014 - 10:59

    Tusen tack Elsa! :D

  • admin10 oktober, 2014 - 10:59

    Tack så mycket Sonia! :D

  • Jae Pears10 oktober, 2014 - 05:12

    Wow!!! Kärlek, så oändligt fint Jennie <3

  • Matilda13 oktober, 2014 - 08:28

    Helt outstanding Jennie!!!
    Vilken känsla och nerv i hela fotograferingen <3

Jag kommer från en stor familj. Med 7 systrar och 8 syskonbarn (snart 9) så har man alltid någon att vända sig till när man vill prata, någon att busa med när man vill leka och någon att be om barnvakt när man har det behovet. Man är aldrig ensam helt enkelt. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag var när jag var liten. Men jag gissar att jag och mina systrar höll igång våra föräldrar varje dag. Det är lite så vi jobbar fortfarande.

Jag tillbringade en vecka i Sundsvall under mitten på september och fick träffa många familjer i olika antal och alla lika härliga. Den första familjen bestod av fem barn, den äldste sonen kunde dock inte närvara under fotograferingen då han bor på annan ort. Men de andra fyra såg till att jag fick jobba hårt under vår timme tillsammans. Med åldrar mellan 3 och 12 år så vet man aldrig vad som kommer att hända. Men här möttes jag av en härlig blandning av känslor som jag hoppas speglar familjens personlighet och gemenskap. Och framför allt deras kärlek.

olsson-1olsson-7olsson-3olsson-4olsson-5olsson-6

  • Theres4 oktober, 2014 - 09:45

    Tack så mycket för en härlig upplevelse för hela familjen!

I nio månader har ni längtat, väntat och burit på den värdefullaste gåvan en familj kan få. Ert barn. Äntligen får ni träffa personen som vuxit inne i magen och som småningom kommer kalla er för mamma och pappa. Den lilla personen vet inte om det ännu. Men det kommer gå fort. Från att ni kommit hem från BB kommer livet börja rulla på snabbare och snabbare. Vardagen tar form och ni bygger upp en ny familjesituation utan att tänka på det själva. Besöken avlöser varandra, alla vill se det lilla miraklet. Helt plötsligt står ni där och firar ett-årsdagen och tänker ”vart sjutton tog tiden vägen?”.

Jag vet, jag har varit där själv.

Men stopp. Stanna tiden en stund. Andas.

Kom ihåg tiden då ert barn var alldeles nyfödd. Hur liten och skör han eller hon är. Den första tiden går snabbt. Med en nyföddfotografering kan ni stanna tiden och blicka tillbaka och minnas de allra första dagarna som föräldrar till ert barn. Ta vara på den stunden. Föreviga den.

Wiggo och hans mamma gjorde just det. När han var 7 dagar gammal fick jag äran att ta hans första nyföddporträtt. Tänk er när Wiggo blir äldre och får se dessa bilder. Magiskt.

wiggowiggo2wiggo3wiggo4

 

Jag vet hur det är att vänta. Att längta. Att inte veta vad man väntar på, eller vem. Under nio (tio) månader får man gå och gissa. Är du mest lik pappa? Eller har du mammas näsa? Kommer du vara blyg eller framåt? Hur kommer vårt liv se hur när du är här? Jag tror aldrig man har så många frågor som när man väntar barn. När man ivrigt ser magen växa. Först alldeles för sakta, sedan alldeles för fort. När man börjar dona om i hemmet och anpassa efter en till. En liten människa. Man gör resan tillsammans med sin partner. Fast på två olika sätt. Med olika tankar och frågor. Men något som finns gemensamt genom hela resan är kärleken. Den gränslösa kärleken till varandra och till det lilla miraklet som man inte ens vet något om.

När jag var i Sundsvall i augusti fick jag äran att fånga allt detta. All förväntan och all kärlek. Mellan Helena och Markus och deras längtan och väntan efter ett nytt liv. Efter deras bebis.